Midnattsloppet i Stockholm är genomfört!
Kvällen var ljum. Stämningen var på topp! Och nästan 25.000 löpare gav sig ut på Söders gator för att springa de 10.000 meterna till mål...
Jag hade anmält mig till startgrupp 3A - dvs dom som har en beräknad målgång på 50-55 minuter. Min dröm var att klara loppet på under 50 min, men jag visste att det skulle bli svårt. Särskilt på denna backiga bana och en sån här kväll med massor av löpare på banan. Hade fått ett härligt stöd via sms och på twitter innan. Det hade jag med mig i en skön känsla in mot start.
Stämningen var hög redan innan vi gick in i startfållan. Från scenen spelades blandad musik å jag värmde upp så gott jag kunde till tonerna därifrån. Amanda, min dotter, tog några bilder då och jag fånade mig där på den stora planen. Hon och min fru var hängivna supportrar vid start och mål.
Strax före tio var det dags att gå till "min grupp" - i "mitt startfält". Vi såg grupp efter grupp dra iväg före oss. Fyrverkerier signalerade varje grupp som drog iväg. Maskeradgruppen var precis före oss. När det var vår tur så fick vi uppleva ännu mer underhållning och dansa med SATS alldeles framför startlinjen. Det var riktigt bra drag och med allsång av låten 'Just idag är jag stark...' (Kenta va?) Plötsligt blev det allvar och nedräkningen började. Och PANG så gick starten!!! De första två kilometerna var lite besvärliga. Trångt av alla löpare som ville få en bra position. Jag hamnade långt åt höger, och där gick det alldeles för långsamt så jag fick försöka diagonala mig fram till vänsterkanten där farten var lite högre. Fick springa sicksack, bromsa in, öka och... Ja, det blev lite ryckigt och besvärligt helt enkelt. Hade Kent-musik på låg volym i hörlurarna - ett sätt för mig att hålla koll på tiden. Första kilometern gick på runt 5 min. Kände direkt att jag hade bra ork och tiden på första kilometern blev riktigt bra med tanke på omständigheterna. Trängseln på gatorna höll i sig. Åskådarskaran utmed banan uppgick enligt uppgift till uppskattningsvis ca 100.000 människor. Men ingen åskådare var i vägen en endaste gång. Det var sån häftig känsla att springa där och "low-fiva" och "high-fiva" både unga och gamla! Så trots att allt detta kanske sinkade tiden något, så gav det också massor med energi tillbaka.
Efter Hammarbyhamnen började det så smått att gå uppför. Då hade vi sprungit drygt 3 km och jag kände att jag kunde hålla min fart. Vid Vita bergen och Sofia kyrka var stigningarna påtagliga. Hade gått där tidigare under dagen, och fru å dotter tyckte det var jobbigt att bara GÅ där. Själv var jag tveksam till om jag skulle orka hela backen utan att gå en bit. Men jag hade bestämt mig på förmiddagen: JAG SKULLE SPRINGA!!! Springa med förstånd. Och det gjorde jag faktiskt. Tempot sjönk ganska mycket men jag sprang hela backen. Hejaropen hjälpte till. Musiken, ljuseffekterna, marschallerna, gospelkören vid kyrkan. Allt hjälpte mig uppåt! Väl uppe på höjden kände jag att att jag var rejält trött. Benen lite stumma och flåset påtagligt. Hade sprungit förbi väldigt många i backen, och även blivit omsprungen av en del. Men den absolut mest krävande och jobbigaste delen av banan var avklarad, och det på ett sätt som jag var mycket, mycket nöjd med.
Kent-musiken gick non-stop i mina öron. 'Om du var här' hade hunnit lite för långt fram när jag passerade 5 km på 25,35. Utan backen hade jag säkerligen legat på en tid under 25 min! Förstod redan då att det kunde bli svårt att komma under 50 min men tågade på i ungefär samma fart ändå. Lätt utför ett tag (skön återhämtning) innan en kort, brant backe mot Fjällgatan. Allt flöt på. Kändes som om jag sprang förbi fler än vad jag blev omsprungen av. Kanske inbillning och ett fokus på det positiva. Jag vet inte... Lite mer lättsprunget var det ett tag i alla fall. Lite upp, lite ner - inga kraftiga lut. Passerade 7,5-kilometersmarkeringen och kände äntligen lite vittring av målet. Framför mig hade jag den sista jobbiga stigningen mot Mosebacke torg. Kent-låten tog slut mitt i den mycket sega backen och den sista låten började alldeles för tidigt. Då insåg jag definitivt att nått personbästa skulle det inte bli den här kvällen men jag förstod att tiden trots allt skulle hamna runt 51-53 minuter. Så jag tog i av alla de få krafter jag hade kvar.
Kände hur jag bars fram av den härliga publiken när jag passerade 9-kilometersgränsen. I efterhand såg jag att kilometertempot mellan 7,5-9 km låg på 4,30. DET tar jag med mig som den tidsmässiga höjdpunkten! Det var ju trots allt en ca 300 m lång och brant uppförsbacke på just den sträckan. Och med trötta, tunga ben å en småseg gammal löpare. Gav vad jag kunde då jag svängde ut från Mariatorget och in på Hornsgatan. Såg målet långt där framme. Min "slutlåt" hade klingat ut men jag visste med säkerhet att jag skulle slå förra årets 58,07 från Midnattsloppet i Göteborg. Och det gjorde jag! 51,18 blev tiden i Stockholm - och det på en bana som var mycket tuffare än den i Götet. Lite besviken att inte gått under 50 var jag ändå. Men jag hade tänkt realistiskt innan och förstått att jag skulle hamna på ungefär den här tiden. Springer oftast milen i 5,06-tempo och ikväll blev det ett snitt på 5,08.
Nu, drygt 26 timmar efter målgång, så förstår jag att det är en riktigt bra tid jag fått. Det var ingen bana att sätta personbästa på, inte för mig i alla fall. Inte den här kvällen. Av de 24.400 startande löparna kom jag i mål som nummer 5.361. Av de 20 registrerade löpare från Skövde som startade fick jag plats 8. Och av alla löpare födda 1962 fick jag plats 305 (av totalt 585). Övertygad om att om det hade varit på Göteborgs mer släta bana, hade jag kommit under 50 minuter. Känner stor motivation för fortsatt löpträning och jakten på målet "10K SUB50". En dag tar jag det...
Ps. Jag kan inte annat än att le och glädjas åt de "ryggdunkningar" jag fått nu i efterhand via twitter, sms och live. Tack alla! Det värmer och sporrar! Ds.
Vill du följa min träning på twitter? @enmilomdagen!
Jag hade anmält mig till startgrupp 3A - dvs dom som har en beräknad målgång på 50-55 minuter. Min dröm var att klara loppet på under 50 min, men jag visste att det skulle bli svårt. Särskilt på denna backiga bana och en sån här kväll med massor av löpare på banan. Hade fått ett härligt stöd via sms och på twitter innan. Det hade jag med mig i en skön känsla in mot start.
Stämningen var hög redan innan vi gick in i startfållan. Från scenen spelades blandad musik å jag värmde upp så gott jag kunde till tonerna därifrån. Amanda, min dotter, tog några bilder då och jag fånade mig där på den stora planen. Hon och min fru var hängivna supportrar vid start och mål.
Strax före tio var det dags att gå till "min grupp" - i "mitt startfält". Vi såg grupp efter grupp dra iväg före oss. Fyrverkerier signalerade varje grupp som drog iväg. Maskeradgruppen var precis före oss. När det var vår tur så fick vi uppleva ännu mer underhållning och dansa med SATS alldeles framför startlinjen. Det var riktigt bra drag och med allsång av låten 'Just idag är jag stark...' (Kenta va?) Plötsligt blev det allvar och nedräkningen började. Och PANG så gick starten!!! De första två kilometerna var lite besvärliga. Trångt av alla löpare som ville få en bra position. Jag hamnade långt åt höger, och där gick det alldeles för långsamt så jag fick försöka diagonala mig fram till vänsterkanten där farten var lite högre. Fick springa sicksack, bromsa in, öka och... Ja, det blev lite ryckigt och besvärligt helt enkelt. Hade Kent-musik på låg volym i hörlurarna - ett sätt för mig att hålla koll på tiden. Första kilometern gick på runt 5 min. Kände direkt att jag hade bra ork och tiden på första kilometern blev riktigt bra med tanke på omständigheterna. Trängseln på gatorna höll i sig. Åskådarskaran utmed banan uppgick enligt uppgift till uppskattningsvis ca 100.000 människor. Men ingen åskådare var i vägen en endaste gång. Det var sån häftig känsla att springa där och "low-fiva" och "high-fiva" både unga och gamla! Så trots att allt detta kanske sinkade tiden något, så gav det också massor med energi tillbaka.
Efter Hammarbyhamnen började det så smått att gå uppför. Då hade vi sprungit drygt 3 km och jag kände att jag kunde hålla min fart. Vid Vita bergen och Sofia kyrka var stigningarna påtagliga. Hade gått där tidigare under dagen, och fru å dotter tyckte det var jobbigt att bara GÅ där. Själv var jag tveksam till om jag skulle orka hela backen utan att gå en bit. Men jag hade bestämt mig på förmiddagen: JAG SKULLE SPRINGA!!! Springa med förstånd. Och det gjorde jag faktiskt. Tempot sjönk ganska mycket men jag sprang hela backen. Hejaropen hjälpte till. Musiken, ljuseffekterna, marschallerna, gospelkören vid kyrkan. Allt hjälpte mig uppåt! Väl uppe på höjden kände jag att att jag var rejält trött. Benen lite stumma och flåset påtagligt. Hade sprungit förbi väldigt många i backen, och även blivit omsprungen av en del. Men den absolut mest krävande och jobbigaste delen av banan var avklarad, och det på ett sätt som jag var mycket, mycket nöjd med.
Kent-musiken gick non-stop i mina öron. 'Om du var här' hade hunnit lite för långt fram när jag passerade 5 km på 25,35. Utan backen hade jag säkerligen legat på en tid under 25 min! Förstod redan då att det kunde bli svårt att komma under 50 min men tågade på i ungefär samma fart ändå. Lätt utför ett tag (skön återhämtning) innan en kort, brant backe mot Fjällgatan. Allt flöt på. Kändes som om jag sprang förbi fler än vad jag blev omsprungen av. Kanske inbillning och ett fokus på det positiva. Jag vet inte... Lite mer lättsprunget var det ett tag i alla fall. Lite upp, lite ner - inga kraftiga lut. Passerade 7,5-kilometersmarkeringen och kände äntligen lite vittring av målet. Framför mig hade jag den sista jobbiga stigningen mot Mosebacke torg. Kent-låten tog slut mitt i den mycket sega backen och den sista låten började alldeles för tidigt. Då insåg jag definitivt att nått personbästa skulle det inte bli den här kvällen men jag förstod att tiden trots allt skulle hamna runt 51-53 minuter. Så jag tog i av alla de få krafter jag hade kvar.
Kände hur jag bars fram av den härliga publiken när jag passerade 9-kilometersgränsen. I efterhand såg jag att kilometertempot mellan 7,5-9 km låg på 4,30. DET tar jag med mig som den tidsmässiga höjdpunkten! Det var ju trots allt en ca 300 m lång och brant uppförsbacke på just den sträckan. Och med trötta, tunga ben å en småseg gammal löpare. Gav vad jag kunde då jag svängde ut från Mariatorget och in på Hornsgatan. Såg målet långt där framme. Min "slutlåt" hade klingat ut men jag visste med säkerhet att jag skulle slå förra årets 58,07 från Midnattsloppet i Göteborg. Och det gjorde jag! 51,18 blev tiden i Stockholm - och det på en bana som var mycket tuffare än den i Götet. Lite besviken att inte gått under 50 var jag ändå. Men jag hade tänkt realistiskt innan och förstått att jag skulle hamna på ungefär den här tiden. Springer oftast milen i 5,06-tempo och ikväll blev det ett snitt på 5,08.
Nu, drygt 26 timmar efter målgång, så förstår jag att det är en riktigt bra tid jag fått. Det var ingen bana att sätta personbästa på, inte för mig i alla fall. Inte den här kvällen. Av de 24.400 startande löparna kom jag i mål som nummer 5.361. Av de 20 registrerade löpare från Skövde som startade fick jag plats 8. Och av alla löpare födda 1962 fick jag plats 305 (av totalt 585). Övertygad om att om det hade varit på Göteborgs mer släta bana, hade jag kommit under 50 minuter. Känner stor motivation för fortsatt löpträning och jakten på målet "10K SUB50". En dag tar jag det...
Ps. Jag kan inte annat än att le och glädjas åt de "ryggdunkningar" jag fått nu i efterhand via twitter, sms och live. Tack alla! Det värmer och sporrar! Ds.
Vill du följa min träning på twitter? @enmilomdagen!
Kommentarer
Skicka en kommentar