Vinterlopp med både plus och minus
Lördagen den 8 december 2012 sprang jag Bana väg i väst-loppet i Lödöse (Lilla Edet). Loppet gick på en nybyggd motorvägssträcka. Skulle jag orka? Skulle jag klara under timman? Skulle jag kanske persa eller nå mitt mål och komma under 50 minuter? Nä, det där sista fanns inte ens med i mina tankar...
Idén med att ställa upp i ett vinterlopp fick jag efter att jag tvingats ställa in ett höstlopp i oktober pga en cykelolycka med hjärnskakning och axelskada som följd. Sviterna av den olyckan är inte helt borta än och jag har inte kunnat träna riktigt som vanligt. Har kommit igång så smått det senaste så nu ville jag testa och se hur formen var vid ett lopp/tävling (tävlar bara mot mig själv = en riktigt jobbig motståndare).
Banan var 10 km lång med löpning 5 km norrut för att sedan vända via en hal trappa som gick över ett mitträcke och därefter fortsätta söderut igen på motsatt körbana. Start och mål var alltså på samma plats. Banan började med ett lätt uppförslut och innehöll sedan en blandning av upp- och nedförsbackar. Eftersom det är en motorväg så var lutningarna ganska så utdragna - men inte helt omärkbara. Och man visste hela tiden att det som var uppför skulle bli nedför på vägen tillbaka, och tvärtom.
Vi var väl drygt 200 personer som stod där och huttrade i kylan vid start. Kvicksilvret hade sjunkit ner till minus tio. Himlen var klarblå och solens strålar värmde faktiskt mina svarta kläder lite grann. Anna, som jag gärna tränar ihop med, stod vid min sida. Vi hade missat uppvärmningen vid startlinjen, vi hade tvekat in i det sista om vi verkligen skulle ställa upp. Ingen av oss hade känt sig riktigt i form innan loppet.
Så gick startskottet. Vi hade kommit överens om att springa våra egna lopp. Inget prat. Anna som inte kört mil-lopp så ofta hade en kvartsmara i terräng som referens (10,5 km på ca 56 min). Min bästatid på ett officiellt lopp var 51:18. Ja, ingen av oss hade ens en tanke på att slå några rekord denna dag. Vi var båda inställda på att komma sist. Anna var inställd på målgång efter 90 minuter...
Jag gick som vanligt ut i ett ganska så högt tempo. Anna berättade efteråt att hon hamnade ett par hundra meter efter mig. Vid 4.5 kilometer mötte jag en ungdomsvän, Conny, och jag passade på att hejade lite käckt på honom. Han var fullt fokuserad på loppet och såg lite lätt sliten ut. Jag möttes bara av ett grymtande till svar. Vid vändningen tänkte jag att det skulle bli spännande att se var Anna befann sig. Döm om min förvåning då jag såg att hon oxå precis skulle vända. Hon var nog bara 20-25 meter bakom mig. Det tog inte lång tid för henne innan hon passerade förbi... Så grymt! På ett positivt sätt alltså.
Ja, vi hade ju bestämt oss för att "springa våra egna lopp" så jag gjorde inga ansträngningar att försöka haka på. Vid det här laget var jag rejält trött och fick kämpa hårt för varje steg, så ett försök hade troligtvis förstört min egen möjlighet till ett bra lopp. Det hände både en och två gånger att jag tänkte att jag aldrig - ALDRIG skulle springa ett vinterlopp igen. Men jag malde på. Såg Annas ryggtavla dryga 100 meter framför mig hela tiden. Vet att hon har en enorm vilja och en kämpaglöd utan dess like och den tänkte jag på för att inte ge upp själv. Det gav kraft. Och att vi nu höll jämna steg. När jag såg den sista uppförsbacken framför mig så kände jag "att detta går inte", men fick ändå en del extra energi av att passera en och annan trött löpare. Jag gick aldrig men tempot drogs ner en del och övergick bitvis i jogg.
Sista sträckan mot mål gick i lätt utförslut och när jag hämtat mig lite grann efter uppförsbacken så försökte jag att öka lite. Kände att jag nog hade gjort ett ganska bra lopp så här långt och när den sista kilometern var kvar så tänkte jag att jag åtminstone hade klarat av loppet. Längtade sååå efter att få passera mållinjen och bara få stanna upp och pusta ut all min trötthet ur kroppen. De sista 150 meterna ökade jag farten och tog ut mina sista krafter. Strax innan hade jag hört speakern ropa ut Annas namn där han berömde henne för den fantastiska sista spurt hon gjorde. Jag bröt mållinjen och lyckades med nöd och näppe hålla mig uppe på benen. Hämtade mig ganska snabbt och vi grattade varann med en high five. Sen var jag tvungen att snabbt fråga en snubbe om vad klockan var (hade glömt min pulsklocka hemma). Starten skulle ju gå exakt 13:00 och när han visade mig tiden var klockan 13:50:53. Då förstod jag att jag fått en riktigt bra tid - men var den under 50 minuter (min drömgräns på 10 km)? Drack lite mer vatten i väntan på att resultatlistorna skulle komma fram. Anna hittade vi först. Hon hade fått 49:43 och en finfin tiondeplats bland de 40 damerna. Rekord för henne givetvis och stor glädje över detta! Min lista kom nån minut senare... Vad blev tiden? Vi letade, letade och hittade... 50:16 - PERSONBÄSTA!!! Stor glädje igen men jag tyckte ändå att det var lite retligt att jag inte lyckats komma under 50 min. Men va tusan - det var riktigt kul och vi fick göra kanontider båda två. Inget vi ens drömt om innan. Min ungdomsvän Conny fick som vanligt en riktigt bra tid. 43:00!
Nöjda, trötta och belåtna med våra insatser tänkte åtminstone jag att detta var nog inte mitt sista vinterlopp.
Idén med att ställa upp i ett vinterlopp fick jag efter att jag tvingats ställa in ett höstlopp i oktober pga en cykelolycka med hjärnskakning och axelskada som följd. Sviterna av den olyckan är inte helt borta än och jag har inte kunnat träna riktigt som vanligt. Har kommit igång så smått det senaste så nu ville jag testa och se hur formen var vid ett lopp/tävling (tävlar bara mot mig själv = en riktigt jobbig motståndare).
Banan var 10 km lång med löpning 5 km norrut för att sedan vända via en hal trappa som gick över ett mitträcke och därefter fortsätta söderut igen på motsatt körbana. Start och mål var alltså på samma plats. Banan började med ett lätt uppförslut och innehöll sedan en blandning av upp- och nedförsbackar. Eftersom det är en motorväg så var lutningarna ganska så utdragna - men inte helt omärkbara. Och man visste hela tiden att det som var uppför skulle bli nedför på vägen tillbaka, och tvärtom.
Vi var väl drygt 200 personer som stod där och huttrade i kylan vid start. Kvicksilvret hade sjunkit ner till minus tio. Himlen var klarblå och solens strålar värmde faktiskt mina svarta kläder lite grann. Anna, som jag gärna tränar ihop med, stod vid min sida. Vi hade missat uppvärmningen vid startlinjen, vi hade tvekat in i det sista om vi verkligen skulle ställa upp. Ingen av oss hade känt sig riktigt i form innan loppet.
Så gick startskottet. Vi hade kommit överens om att springa våra egna lopp. Inget prat. Anna som inte kört mil-lopp så ofta hade en kvartsmara i terräng som referens (10,5 km på ca 56 min). Min bästatid på ett officiellt lopp var 51:18. Ja, ingen av oss hade ens en tanke på att slå några rekord denna dag. Vi var båda inställda på att komma sist. Anna var inställd på målgång efter 90 minuter...
Jag gick som vanligt ut i ett ganska så högt tempo. Anna berättade efteråt att hon hamnade ett par hundra meter efter mig. Vid 4.5 kilometer mötte jag en ungdomsvän, Conny, och jag passade på att hejade lite käckt på honom. Han var fullt fokuserad på loppet och såg lite lätt sliten ut. Jag möttes bara av ett grymtande till svar. Vid vändningen tänkte jag att det skulle bli spännande att se var Anna befann sig. Döm om min förvåning då jag såg att hon oxå precis skulle vända. Hon var nog bara 20-25 meter bakom mig. Det tog inte lång tid för henne innan hon passerade förbi... Så grymt! På ett positivt sätt alltså.
Ja, vi hade ju bestämt oss för att "springa våra egna lopp" så jag gjorde inga ansträngningar att försöka haka på. Vid det här laget var jag rejält trött och fick kämpa hårt för varje steg, så ett försök hade troligtvis förstört min egen möjlighet till ett bra lopp. Det hände både en och två gånger att jag tänkte att jag aldrig - ALDRIG skulle springa ett vinterlopp igen. Men jag malde på. Såg Annas ryggtavla dryga 100 meter framför mig hela tiden. Vet att hon har en enorm vilja och en kämpaglöd utan dess like och den tänkte jag på för att inte ge upp själv. Det gav kraft. Och att vi nu höll jämna steg. När jag såg den sista uppförsbacken framför mig så kände jag "att detta går inte", men fick ändå en del extra energi av att passera en och annan trött löpare. Jag gick aldrig men tempot drogs ner en del och övergick bitvis i jogg.
Sista sträckan mot mål gick i lätt utförslut och när jag hämtat mig lite grann efter uppförsbacken så försökte jag att öka lite. Kände att jag nog hade gjort ett ganska bra lopp så här långt och när den sista kilometern var kvar så tänkte jag att jag åtminstone hade klarat av loppet. Längtade sååå efter att få passera mållinjen och bara få stanna upp och pusta ut all min trötthet ur kroppen. De sista 150 meterna ökade jag farten och tog ut mina sista krafter. Strax innan hade jag hört speakern ropa ut Annas namn där han berömde henne för den fantastiska sista spurt hon gjorde. Jag bröt mållinjen och lyckades med nöd och näppe hålla mig uppe på benen. Hämtade mig ganska snabbt och vi grattade varann med en high five. Sen var jag tvungen att snabbt fråga en snubbe om vad klockan var (hade glömt min pulsklocka hemma). Starten skulle ju gå exakt 13:00 och när han visade mig tiden var klockan 13:50:53. Då förstod jag att jag fått en riktigt bra tid - men var den under 50 minuter (min drömgräns på 10 km)? Drack lite mer vatten i väntan på att resultatlistorna skulle komma fram. Anna hittade vi först. Hon hade fått 49:43 och en finfin tiondeplats bland de 40 damerna. Rekord för henne givetvis och stor glädje över detta! Min lista kom nån minut senare... Vad blev tiden? Vi letade, letade och hittade... 50:16 - PERSONBÄSTA!!! Stor glädje igen men jag tyckte ändå att det var lite retligt att jag inte lyckats komma under 50 min. Men va tusan - det var riktigt kul och vi fick göra kanontider båda två. Inget vi ens drömt om innan. Min ungdomsvän Conny fick som vanligt en riktigt bra tid. 43:00!
Nöjda, trötta och belåtna med våra insatser tänkte åtminstone jag att detta var nog inte mitt sista vinterlopp.
Kommentarer
Skicka en kommentar