Ett tungt och smärtsamt lopp i Växjö
Ni vet såna där dar då allt känns rätt redan från början? Man vaknar med en energi som ej är av denna värld, kroppen känns lätt och stark och man är laddad till tusen inför dagens utmaningar. Å sen går hela dagen som en dans, och allt man gör överträffar ens största förväntningar... Lördagen den 31 augusti var INTE en sån dag för mig!
Framför mig hade jag Göteborgsvarvets Seedningslopp om 10 km i Växjö. Hade rekat banan kvällen innan, ätit gott och sovit bra på Stadshotellet i stan. Jag visste om att mina ben var ordentligt trötta, speciellt i låren. Men jag hade vissa förhoppningar om att kanske kunna fixa ett personligt rekord på denna flacka och snabba bana.
Nån timma innan start tog jag en lätt joggingsrunda för att testa formen och värma upp lite. Benen var tunga! Hela kroppen var tung och jag började svettas kopiöst - efter 600 meter!!! Det var ett fruktansvärt tungt formbesked men jag gav mig den på att försöka fixa loppet i alla fall. Allt under timman skulle jag vara nöjd med - men mitt mål var att få en tid mellan 50-52 minuter.
Strax före klockan 11:00 stod vi där, ca 400 löpare, och trängdes vid starten. Speakern hade redan berättat att förutsättningarna var dom bästa: Mulet, 15 grader, ingen vind och en fin flack bana... Äsch, nu hade jag inte DET att skylla på. Lite surt att under sådana förhållanden känna att man inte var i form. Så gick startskottet!!!
Det bar iväg och jag tänkte att det får bli som det blir (en ganska vanlig tanke när jag springer lopp). Pulsklockan varnade först för låg puls och några sekunder senare för hög puls. Jag lät den tuta ett tag och gjorde första kilometern på 4:33. Typiskt! Min tanke var att gå ut försiktigt och öka efterhand men den taktiken sprack direkt. Nu fick jag stänga av pulsvarningen och bara köra. Snittpulsen blev 164 bpm och det är ca 90 procent av min maxpuls (som jag inte riktigt testat mig fram till - mitt max är just nu 178 bpm). Jag var riktigt trött redan efter 3 kilometer. Mina ben värkte och jag blev omsprungen av fler löpare än vad jag själv klarade av att springa förbi. Det gav ingen ytterligare energi direkt men jag försökte tänka på att jag bara skulle genomföra MITT lopp. Men det var både fysiskt och psykiskt påfrestande med alla dessa negativa känslor.
Första varvet runt den centralt belägna Växjösjön gick på 25:29. Nu var jag inne på varv nummer två och kände att nu är det bara det sista kvar. Fick dessutom lite energi av att jag nu faktiskt började springa om en och annan löpare. Kroppen var trött och tömd men jag gav mig den på att inte stanna eller börja gå. Den enda gången jag gjorde ett stopp var lite tidigare vid vattenstationen strax före fem kilometer. Något jag egentligen inte tänkt från början men som jag kände att jag helt enkelt blev tvungen till för att orka.
Vid skogsbolaget Södras y-formade huvudkontor såg jag 3-kilometersskylten - bara tre kilometer kvar. För första gången kände jag lite hopp om att faktiskt klara av loppet. En märklig känsla då ju normalt ett mil-lopp går på ren rutin utan en sån enorm belastning på kroppen. Sista kilometern ökade jag faktiskt något. När jag var ca 150 meter från målet tänkte jag att jag skulle försöka mig på att spurta - men det gick inte. Benen bar inte, orken fanns inte för något extra. Efter mållinjen rasade jag ihop, och jag måste säga att jag kan inte minnas att jag känt mig SÅ utpumpad efter något annat lopp. Inte ens i Lödöse då jag sprang i minus tio grader på en betydligt jobbigare bana på tiden 50:16 (mitt personbästa). Det var bara att konstatera att detta var inte min dag och att mina försök att sätta ett personligt rekord på 10 km får vänta. Tiden blev 52:05, vilken jag känner mig OTROLIGT NÖJD med då ju min dagsform knappast var den bästa.
Efter loppet hade mina ben svårt att bära mig och jag haltade fram. Har en jobbig smärta vid vänster knä och har tagit beslutet att vila från löpning i minst 10 dagar då jag fortfarande har svårt att ens gå. Tror att det är en överansträngning och då är vila och lätt styrketräning det bästa. Och lite cykling kanske. Känns sen allt okej den 14 september drar jag iväg till Borås och deltar i Kretsloppet. Går ut långsamt, har bättre koll på pulsen som bör vara lägre - och hoppas på ett skönare lopp då...
Framför mig hade jag Göteborgsvarvets Seedningslopp om 10 km i Växjö. Hade rekat banan kvällen innan, ätit gott och sovit bra på Stadshotellet i stan. Jag visste om att mina ben var ordentligt trötta, speciellt i låren. Men jag hade vissa förhoppningar om att kanske kunna fixa ett personligt rekord på denna flacka och snabba bana.
Nån timma innan start tog jag en lätt joggingsrunda för att testa formen och värma upp lite. Benen var tunga! Hela kroppen var tung och jag började svettas kopiöst - efter 600 meter!!! Det var ett fruktansvärt tungt formbesked men jag gav mig den på att försöka fixa loppet i alla fall. Allt under timman skulle jag vara nöjd med - men mitt mål var att få en tid mellan 50-52 minuter.
Strax före klockan 11:00 stod vi där, ca 400 löpare, och trängdes vid starten. Speakern hade redan berättat att förutsättningarna var dom bästa: Mulet, 15 grader, ingen vind och en fin flack bana... Äsch, nu hade jag inte DET att skylla på. Lite surt att under sådana förhållanden känna att man inte var i form. Så gick startskottet!!!
Det bar iväg och jag tänkte att det får bli som det blir (en ganska vanlig tanke när jag springer lopp). Pulsklockan varnade först för låg puls och några sekunder senare för hög puls. Jag lät den tuta ett tag och gjorde första kilometern på 4:33. Typiskt! Min tanke var att gå ut försiktigt och öka efterhand men den taktiken sprack direkt. Nu fick jag stänga av pulsvarningen och bara köra. Snittpulsen blev 164 bpm och det är ca 90 procent av min maxpuls (som jag inte riktigt testat mig fram till - mitt max är just nu 178 bpm). Jag var riktigt trött redan efter 3 kilometer. Mina ben värkte och jag blev omsprungen av fler löpare än vad jag själv klarade av att springa förbi. Det gav ingen ytterligare energi direkt men jag försökte tänka på att jag bara skulle genomföra MITT lopp. Men det var både fysiskt och psykiskt påfrestande med alla dessa negativa känslor.
Första varvet runt den centralt belägna Växjösjön gick på 25:29. Nu var jag inne på varv nummer två och kände att nu är det bara det sista kvar. Fick dessutom lite energi av att jag nu faktiskt började springa om en och annan löpare. Kroppen var trött och tömd men jag gav mig den på att inte stanna eller börja gå. Den enda gången jag gjorde ett stopp var lite tidigare vid vattenstationen strax före fem kilometer. Något jag egentligen inte tänkt från början men som jag kände att jag helt enkelt blev tvungen till för att orka.
Vid skogsbolaget Södras y-formade huvudkontor såg jag 3-kilometersskylten - bara tre kilometer kvar. För första gången kände jag lite hopp om att faktiskt klara av loppet. En märklig känsla då ju normalt ett mil-lopp går på ren rutin utan en sån enorm belastning på kroppen. Sista kilometern ökade jag faktiskt något. När jag var ca 150 meter från målet tänkte jag att jag skulle försöka mig på att spurta - men det gick inte. Benen bar inte, orken fanns inte för något extra. Efter mållinjen rasade jag ihop, och jag måste säga att jag kan inte minnas att jag känt mig SÅ utpumpad efter något annat lopp. Inte ens i Lödöse då jag sprang i minus tio grader på en betydligt jobbigare bana på tiden 50:16 (mitt personbästa). Det var bara att konstatera att detta var inte min dag och att mina försök att sätta ett personligt rekord på 10 km får vänta. Tiden blev 52:05, vilken jag känner mig OTROLIGT NÖJD med då ju min dagsform knappast var den bästa.
Efter loppet hade mina ben svårt att bära mig och jag haltade fram. Har en jobbig smärta vid vänster knä och har tagit beslutet att vila från löpning i minst 10 dagar då jag fortfarande har svårt att ens gå. Tror att det är en överansträngning och då är vila och lätt styrketräning det bästa. Och lite cykling kanske. Känns sen allt okej den 14 september drar jag iväg till Borås och deltar i Kretsloppet. Går ut långsamt, har bättre koll på pulsen som bör vara lägre - och hoppas på ett skönare lopp då...
Kommentarer
Skicka en kommentar