Lördagen den 18 maj 2013 - ett svettigt Göteborgsvarv!

Då har jag gjort mitt livs första Göteborgsvarv - tillika min andra halvmara. Det var varmt, det var svettigt men det var en härlig löparfest!

I området runt start och mål trängdes löpare och publik med varann. Musiken från jättehögtalarna hördes vida omkring och blandades med ljudet av helikoptern som skulle följa elitgruppen. Stämningen var på topp och första gruppen släpptes iväg exakt 13:00. Då var det drygt två timmar kvar till min start, i grupp 18.
64.000 anmälda löpare! En svindlande siffra. Och alla dessa förväntansfulla människor bildade en lång, lång orm genom hela den 21.097,5 meter långa banan. Och jag var en av dem... En av dem som faktiskt tog mig runt oxå.
Efter att ha hämtat ut nummerlapp och chip så satte vi oss under Slottsskogens skuggande träd och åt en sallad. Solen lyste från en nästan molnfri himmel och temperaturen låg på tryckande 28 grader. Jag tog det väldigt lugnt. Vi hade cyklat 14 km precis innan så det var gött å äta och koppla av där på filten.

Så närmade sig tiden för start. Jag hade tur för mörka moln hade dragit in över den tidigare så klarblå himlen. Värmen var kvar men den intensivt gassande solen var för tillfället borta. Strax innan startskottet hördes en åskknall samtidigt som en blixt lyste upp himlen. Och bara några sekunder efter start kom några få droppar regn. Men vi var iväg och nu väntade drygt två mils löpning. Jag var ju inte riktigt i form... Huvudvärken gjorde sig påmind och träningen inför varvet hade varit minimal. Jag hade redan innan bestämt mig för att glömma allt vad tider hette och bara fokusera på att ta mig runt och i mål. I mitt ena öra hade jag radiosporten och VM-finalen i hockey mellan Sverige och Finland. Och redan nån minut in i loppet gjorde Sverige sitt första mål.

De dryga två milen inleddes med en fin stigning i Slottsskogen. Det var inga större problem med den låga fart jag hade, och där den första kilometern gjordes på 6:04. Sen ångade jag vidare så gott det gick. Publikens stöd var fantastiskt och det fanns folk utmed banan i stort sett hela vägen. Hejarop av varierande sort hördes. Musik spelades i blandade stilar, både live eller från DJ:s. När jag närmade mig Älvsborgsbron och femkilometerspasseringen kände jag att krafterna började sina. Bestämde mig därför att gå hela backen uppför bron - jag ville ju inte ta slut och tvingas avbryta. När jag väl tagit mig upp (och hunnit njuta av utsikten på ett helt annat sätt än många andra) så lät jag det gå lite fortare utför sen...

Nu var jag och alla de tusentals löpare runt omkring mig över på Hisingen. Vi sprang utmed Göta älv genom Färjenäs, Eriksberg och Lindholmen. Inga backar att tala om här. Flackt och fint, det passade mig utmärkt. Men efter 9 kilometer kände jag att min mage började att bråka med mig... Hm, surt och jag fick anpassa hastigheten så att inget otrevligt skulle hända. Att drabbas av akuta magbesvär är inget obekant för mig - men oj vad otrevligt det är... Blicken började söka av omgivningarna efter en toalett. Hittade ett par bajamajor strax före 10-km-passeringen. Med långa köer! Nä, det var inte riktig kris än så jag chansade. Tarmen fick styra hastigheten. Jag gick, jag joggade och jag gjorde ett par försök till lite snabbare hastighet än jogg ibland. Men nä, nu blev det allt värre! Sneglade åt en buske och tänkte "att ska jag behöva hoppa in bakom denna tro...", men det behövdes inte. Fast nu var det riktigt, riktigt jobbigt.

Strax före Göta älvs-bron var jag dock tvungen att ställa mig i kön till en bajamaja. Stod där så stilla jag bara kunde. Kände att minsta rörelse skulle ta mig till total förnedring, och såg hur miljoner löpare passerade under tiden jag köade och plågades. När det äntligen blev min tur kändes det som en befrielse och till tonerna av live-bandet alldeles intill bajamajan fick jag göra mitt.

Kom ut som en ny människa men tog det ändå lugnt uppför bron. Efter en stund nådde jag själva höjdpunkten på loppet, Kungsportsavenyn! Minns Midnattsloppet 2011, då märkte jag inte av att det gick uppför här. Det gjorde jag nu! Det var segt men nu lyckade jag hålla ett någorlunda joggtempo, och in mot mål hade jag endast några korta "promenadsträckor". Känslan av att "det här klarar jag" var väldigt skön och det fanns gott om kraft kvar i kroppen. När jag svängde in på Slottsskogsvallen och såg målet framför mig var lyckan total. Gick i mål på mitt första Göteborgsvarv på tiden 2.25:08 och på plats 25.706. (Personligt rekord med 21 minuter mot Broloppet 2000 då jag sprang halvmaran på 2.46.) Efter att återställt mig med dryck, banan och kexchoklad satte jag mig på cykeln och trampade de 14 kilometerna till bilen och åkte hem. Och där hemma anmälde jag mig till Göteborgsvarvet 2014. Då hoppas jag komma dit i bättre form än i år. Nytt personligt rekord är att vänta den 17 maj 2014?

Kommentarer

Populära inlägg

Träningen flyter på

Ångestfyllda SLA-loppet

Långlöpning i Tibro