Tjurruset i Stockholm 2013
Så sent som 50 timmar innan startskottet för Tjurruset skulle smälla av i Tullinge, strax söder om Stockholm, var min hälsa så dålig att jag inte visste om jag ens skulle kunna stå där vid startlinjen bland alla andra "tjurar"...
Kroppen hade länge signalerat att förkylning var på gång, men den ville inte riktigt bryta ut. Halsen täpptes igen av segt slem på nätterna, knät värkte och ryggslutet smärtade. Smärtan från skuldran och nacken gick rakt upp i skallen och gav mig en riktigt jobbig huvudvärk. Löpträningen hade legat nere hela september månad (så när som på Kretsloppet i Borås), så det mesta kändes vara emot mig.
På fredag morgon kändes kroppen i alla fall lite bättre så jag bestämde mig för att åka till Stockholm och göra ett försök! Efter en stadig frukost på hotellet tog jag pendeltåget och en av de extrainsatta bussarna ut till Tullinge gamla flygfält, där start- å målområdet för Tjurruset var beläget.
Det var mulet och regnet hängde i luften men vi klarade oss från regnet. Min arbetskamrat Anna var med och damklassen startade först. Hon sprang de tuffa 10,4 kilometerna på riktigt fina 1.09. Enligt överenskommelse sa hon inte ett ord om banan då hon kom i mål strax före halv två. Själv sa jag att om hennes tid blev bättre än min skulle jag säga på jobbet att hon sprungit en speciell "tjejbana"... :D
Min start gick 14:10 och startskottet ljöd högt över fältet och gruppen drog förväntansfullt iväg. Det var trångt i början med många löpare på en smal skogsstig. Det öppnades upp lite på ett gärde tills det blev något smalare igen då banan var förlagd till en bäckfåra. Glad över att ha klarat den torrskodd kom överraskningen: Banan gick ut i en sjö! Efter att ha vadat 100-200 meter med 12-gradigt vatten till midjan, började en omedelbar rejäl stigning. En stigning i form av en slalombacke.
De väl nedkylda benen fick jobba för högtryck hos oss alla. Pulsen gick upp till 95 procent av maxpuls och ungefär lika många procent av oss som deltog GICK uppför. Sen blev löpningen enklare med fina breda löpspår och en chans att få upp kroppstemperaturen något. Mitt val av ett Craft underställ ångrade jag inte för en sekund. Det torkade snabbt under de våta ytterkläderna och höll kroppen varm. Och lagom till att jag kände mig lagom varm och skön fick man kana ner för en lerslänt i ett lårdjupt och tvåmeters brett dike...
Jag tog det lugnt under hela loppet. Tänkte på mitt knä och min rygg. Ville inte få en repris av Borås och ville springa klokt. Varvade gång och jogg, gick i branta uppförsbackar och släppte på lite mer utför. Efteråt kände jag att det faktiskt var ganska klokt! Vi nådde ett sandtag, det var mycket nedför först och det brukar ju resultera i... Just det - UPPFÖR sen! Vi kämpade oss upp för en lång, lång sandig backe. Den tog på krafterna rejält. Sen fortsatte banan nedför och uppför, nedför och uppför tills vi alldeles innan målet möttes av den största utmaningen - BÄVERDAMMEN!
Publiken var i extas och jag tvekade inte en sekund utan for i det gyttjebruna stinkande vattnet (som var varmare än i sjön). Botten var lerig och hal och vattnet gick upp till bröstvårtorna. Ibland halkade man till i en grop och fick dyvattnet ända upp till hakan. En del tog en väg utanför banan - betydligt enklare - dom klafsade bara lite i vattnet, men det ville inte jag. Tyckte nog att det var lite fusk... ;) Det tog mig ungefär 3 minuter att ta mig fram de 75 meterna i vattnet, över de bäverfällda stockarna, med folk som klängde på mig och med en hysteriskt vrålande publik. :)
Väl uppe var det bara några hundra meter till mål å precis före målgång fick vi åla oss fram i lera under ett sista hinder... Jag hade siktat på en målgång under 1:30 och fick överraskande nog 1:16. Jag var ovanligt pigg, jag hade inte ont. I dag är det onsdag - och jag har inte blivit förkyld heller. Jag måste säga att jag är så oerhört nöjd med loppet som var en väldigt, väldigt häftig upplevelse!
Kroppen hade länge signalerat att förkylning var på gång, men den ville inte riktigt bryta ut. Halsen täpptes igen av segt slem på nätterna, knät värkte och ryggslutet smärtade. Smärtan från skuldran och nacken gick rakt upp i skallen och gav mig en riktigt jobbig huvudvärk. Löpträningen hade legat nere hela september månad (så när som på Kretsloppet i Borås), så det mesta kändes vara emot mig.
På fredag morgon kändes kroppen i alla fall lite bättre så jag bestämde mig för att åka till Stockholm och göra ett försök! Efter en stadig frukost på hotellet tog jag pendeltåget och en av de extrainsatta bussarna ut till Tullinge gamla flygfält, där start- å målområdet för Tjurruset var beläget.
Det var mulet och regnet hängde i luften men vi klarade oss från regnet. Min arbetskamrat Anna var med och damklassen startade först. Hon sprang de tuffa 10,4 kilometerna på riktigt fina 1.09. Enligt överenskommelse sa hon inte ett ord om banan då hon kom i mål strax före halv två. Själv sa jag att om hennes tid blev bättre än min skulle jag säga på jobbet att hon sprungit en speciell "tjejbana"... :D
Min start gick 14:10 och startskottet ljöd högt över fältet och gruppen drog förväntansfullt iväg. Det var trångt i början med många löpare på en smal skogsstig. Det öppnades upp lite på ett gärde tills det blev något smalare igen då banan var förlagd till en bäckfåra. Glad över att ha klarat den torrskodd kom överraskningen: Banan gick ut i en sjö! Efter att ha vadat 100-200 meter med 12-gradigt vatten till midjan, började en omedelbar rejäl stigning. En stigning i form av en slalombacke.
De väl nedkylda benen fick jobba för högtryck hos oss alla. Pulsen gick upp till 95 procent av maxpuls och ungefär lika många procent av oss som deltog GICK uppför. Sen blev löpningen enklare med fina breda löpspår och en chans att få upp kroppstemperaturen något. Mitt val av ett Craft underställ ångrade jag inte för en sekund. Det torkade snabbt under de våta ytterkläderna och höll kroppen varm. Och lagom till att jag kände mig lagom varm och skön fick man kana ner för en lerslänt i ett lårdjupt och tvåmeters brett dike...
Jag tog det lugnt under hela loppet. Tänkte på mitt knä och min rygg. Ville inte få en repris av Borås och ville springa klokt. Varvade gång och jogg, gick i branta uppförsbackar och släppte på lite mer utför. Efteråt kände jag att det faktiskt var ganska klokt! Vi nådde ett sandtag, det var mycket nedför först och det brukar ju resultera i... Just det - UPPFÖR sen! Vi kämpade oss upp för en lång, lång sandig backe. Den tog på krafterna rejält. Sen fortsatte banan nedför och uppför, nedför och uppför tills vi alldeles innan målet möttes av den största utmaningen - BÄVERDAMMEN!
Publiken var i extas och jag tvekade inte en sekund utan for i det gyttjebruna stinkande vattnet (som var varmare än i sjön). Botten var lerig och hal och vattnet gick upp till bröstvårtorna. Ibland halkade man till i en grop och fick dyvattnet ända upp till hakan. En del tog en väg utanför banan - betydligt enklare - dom klafsade bara lite i vattnet, men det ville inte jag. Tyckte nog att det var lite fusk... ;) Det tog mig ungefär 3 minuter att ta mig fram de 75 meterna i vattnet, över de bäverfällda stockarna, med folk som klängde på mig och med en hysteriskt vrålande publik. :)
Väl uppe var det bara några hundra meter till mål å precis före målgång fick vi åla oss fram i lera under ett sista hinder... Jag hade siktat på en målgång under 1:30 och fick överraskande nog 1:16. Jag var ovanligt pigg, jag hade inte ont. I dag är det onsdag - och jag har inte blivit förkyld heller. Jag måste säga att jag är så oerhört nöjd med loppet som var en väldigt, väldigt häftig upplevelse!
Kommentarer
Skicka en kommentar