Magin med en cheesecake och en kopp kaffe...
I morse var jag ute en tur med Selma. En lugn och stillsam promenad på dryga två kilometer. Efteråt var jag tämligen trött och tankarna om Seedningsloppet som väntade om ett par timmar for runt i mitt huvud. Hur skulle det här gå? Skulle min tradition med en cheesecake och en kopp kaffe innan loppet kunna ändra något?
Det var verkligen ingen skön känsla efter promenaden med hunden. Den dåliga formen jag känt av sedan mitten av september gjorde sig än en gång påmind. Tankarna for till gårdagens träningspass där det inte var mycket som stämde. Ja, känslan var långt ifrån bra då jag for iväg och hämtade ut min nummerlapp på Södermalms IP på morgonen. Frukosten var intagen ett par timmar tidigare (gröt med hallon och mjölk + rostat vitt bröd och juice till), och nu med nummerlappen i min hand åkte jag hem till kaffet som kokade i köket och en bit cheesecake som väntade, enligt "en gammal fin tradition" (sen aug14) inför ett millopp. Men trots trivsamheten med fikandet, finporslinet och levande ljus, kände jag mig rejält tung och nere...
Temperaturen utomhus låg på behagliga 11 grader så jag bestämde mig för att springa i mina splitshorts. Det har blivit bra resultat med dem på förut. Det blåste en del men det var inga kalla vindar. Lotta skjutsade mig och jag hoppade av nära Hallenbergsrondellen och värmde upp med lite lätt jogg genom Vasastaden. När jag nådde fram till Södra IP gjorde jag några stegringslopp, rörelseövningar och ännu lite mer lätt jogg. Det kändes bra. Riktigt bra faktiskt! Tog av mig överdragskläderna och ställde mig i startgruppen. Speakern ropade ut att det var mindre än fem minuter kvar till start - DÅ kommer jag på att jag måste på toa igen... Ett snabbt besök, tillbaka och pang - så går startskottet.
Sprang i vad jag tyckte var ett väldigt lugnt och behagligt tempo. Ville dra på lite snabbare men det var för mycket folk i vägen. När jag hörde någon säga "det här går alldeles för snabbt" var jag tvungen att snegla på pulsklockan. Det kändes som 6-tempo så jag blev rejält förvånad när jag fick se att klockan beräknade kilometern till 4:30. Det är rätt snabbt för att vara mig! Tänkte "att så länge det känns så här lätt att springa så får det bli i den fart det blir". Pulsen låg också på behagliga nivåer så det fanns ingen anledning att varken öka eller minska farten. När vi lämnade stadion var det mest lätt utför de första kilometerna. Första kilometern klarades av på 4:42, och sen höll jag ungefär samma fart under hela loppet och blev aldrig riktigt trött någon gång. Det var givetvis ansträngande men aldrig så där så man kände sig plågad eller helt slut, om ni förstår vad jag menar. Vid Volvo stod två av mina tjänstgörande arbetskamrater ute och hejade på mig. De hade tydligen satt upp ett par skyltar där också men dessa missade jag tyvärr. Men det gav extra kraft att få se och höra dem där i alla fall.
I Segerstorps by kom jag ikapp Anna. Låg bakom henne ett tag och förstod att hon märkt mig då hon gjorde tummen upp. Efter nån knapp kilometer tillsammans (utan att säga ett ord) sprang jag förbi henne vid vätskekontrollen och svarade med en "tummen upp" tillbaka. Tuffade på där på grusvägen och en bit längre fram, efter 7k, tappade jag lite fart i uppförsbacken utmed väg 26/49. För att inte göra misstaget att rusa på för snabbt uppför och ta slut så la jag mig precis bakom en herre och vilade mig. Men han saktade ner mer och mer ju högre upp vi kom, så jag var tvungen att springa förbi honom till slut. Tappade en del tid där men inte mycket ork, så taktiken var helt klart värt det. Och eftersom jag i det här läget starkt kände att jag bara ville springa på säkerhet (sub50 = nå startgrupp 8 i Göteborgsvarvet 2015) höll jag huvudet kallt och tog mig medvetet lugnt framåt. Min plan var att spara mig för att ha krafter kvar och kunna trycka på lite till i slutet av loppet om det skulle behövas.
När det bara var en kilometer kvar var jag ganska säker på att jag skulle fixa loppet på mindre än 50 minuter. Hade ju bara varit över 5-minuterstempo en enda kilometer. Det kändes overkligt och ungefär 700 meter innan mål ändrade jag visningen på klockan från puls till löptid. Då var jag HELT SÄKER på att jag klarat mitt mål. Gott om tid hade jag och grupp 8 skulle jag nå lätt utan att behöva spurta. Precis innan jag passerade mållinjen ropade speakern ut att tiden för startgrupp 7 gick ut. Men vad gjorde det? Jag nådde mitt mål - och jag kunde knappt tro att det var sant ned tanke på morgonens och den senaste tidens känsla. Tiden blev min näst bästa i ett officiellt kontrollmätt lopp (och enligt seedningsreglerna kan den till och med räcka till startgrupp 7). Tänk vad en cheesecake och lite kaffe kan göra! Underskatta aldrig det, jag bara säger... Och det här med att få springa ihop med andra härliga löpare. Guld! Är så himla nöjd nu!
Det var verkligen ingen skön känsla efter promenaden med hunden. Den dåliga formen jag känt av sedan mitten av september gjorde sig än en gång påmind. Tankarna for till gårdagens träningspass där det inte var mycket som stämde. Ja, känslan var långt ifrån bra då jag for iväg och hämtade ut min nummerlapp på Södermalms IP på morgonen. Frukosten var intagen ett par timmar tidigare (gröt med hallon och mjölk + rostat vitt bröd och juice till), och nu med nummerlappen i min hand åkte jag hem till kaffet som kokade i köket och en bit cheesecake som väntade, enligt "en gammal fin tradition" (sen aug14) inför ett millopp. Men trots trivsamheten med fikandet, finporslinet och levande ljus, kände jag mig rejält tung och nere...
Temperaturen utomhus låg på behagliga 11 grader så jag bestämde mig för att springa i mina splitshorts. Det har blivit bra resultat med dem på förut. Det blåste en del men det var inga kalla vindar. Lotta skjutsade mig och jag hoppade av nära Hallenbergsrondellen och värmde upp med lite lätt jogg genom Vasastaden. När jag nådde fram till Södra IP gjorde jag några stegringslopp, rörelseövningar och ännu lite mer lätt jogg. Det kändes bra. Riktigt bra faktiskt! Tog av mig överdragskläderna och ställde mig i startgruppen. Speakern ropade ut att det var mindre än fem minuter kvar till start - DÅ kommer jag på att jag måste på toa igen... Ett snabbt besök, tillbaka och pang - så går startskottet.
Sprang i vad jag tyckte var ett väldigt lugnt och behagligt tempo. Ville dra på lite snabbare men det var för mycket folk i vägen. När jag hörde någon säga "det här går alldeles för snabbt" var jag tvungen att snegla på pulsklockan. Det kändes som 6-tempo så jag blev rejält förvånad när jag fick se att klockan beräknade kilometern till 4:30. Det är rätt snabbt för att vara mig! Tänkte "att så länge det känns så här lätt att springa så får det bli i den fart det blir". Pulsen låg också på behagliga nivåer så det fanns ingen anledning att varken öka eller minska farten. När vi lämnade stadion var det mest lätt utför de första kilometerna. Första kilometern klarades av på 4:42, och sen höll jag ungefär samma fart under hela loppet och blev aldrig riktigt trött någon gång. Det var givetvis ansträngande men aldrig så där så man kände sig plågad eller helt slut, om ni förstår vad jag menar. Vid Volvo stod två av mina tjänstgörande arbetskamrater ute och hejade på mig. De hade tydligen satt upp ett par skyltar där också men dessa missade jag tyvärr. Men det gav extra kraft att få se och höra dem där i alla fall.
I Segerstorps by kom jag ikapp Anna. Låg bakom henne ett tag och förstod att hon märkt mig då hon gjorde tummen upp. Efter nån knapp kilometer tillsammans (utan att säga ett ord) sprang jag förbi henne vid vätskekontrollen och svarade med en "tummen upp" tillbaka. Tuffade på där på grusvägen och en bit längre fram, efter 7k, tappade jag lite fart i uppförsbacken utmed väg 26/49. För att inte göra misstaget att rusa på för snabbt uppför och ta slut så la jag mig precis bakom en herre och vilade mig. Men han saktade ner mer och mer ju högre upp vi kom, så jag var tvungen att springa förbi honom till slut. Tappade en del tid där men inte mycket ork, så taktiken var helt klart värt det. Och eftersom jag i det här läget starkt kände att jag bara ville springa på säkerhet (sub50 = nå startgrupp 8 i Göteborgsvarvet 2015) höll jag huvudet kallt och tog mig medvetet lugnt framåt. Min plan var att spara mig för att ha krafter kvar och kunna trycka på lite till i slutet av loppet om det skulle behövas.
När det bara var en kilometer kvar var jag ganska säker på att jag skulle fixa loppet på mindre än 50 minuter. Hade ju bara varit över 5-minuterstempo en enda kilometer. Det kändes overkligt och ungefär 700 meter innan mål ändrade jag visningen på klockan från puls till löptid. Då var jag HELT SÄKER på att jag klarat mitt mål. Gott om tid hade jag och grupp 8 skulle jag nå lätt utan att behöva spurta. Precis innan jag passerade mållinjen ropade speakern ut att tiden för startgrupp 7 gick ut. Men vad gjorde det? Jag nådde mitt mål - och jag kunde knappt tro att det var sant ned tanke på morgonens och den senaste tidens känsla. Tiden blev min näst bästa i ett officiellt kontrollmätt lopp (och enligt seedningsreglerna kan den till och med räcka till startgrupp 7). Tänk vad en cheesecake och lite kaffe kan göra! Underskatta aldrig det, jag bara säger... Och det här med att få springa ihop med andra härliga löpare. Guld! Är så himla nöjd nu!
Kommentarer
Skicka en kommentar