Viljan är allt i Midnattsloppet!

Uppvärmningen på Hornsgatan kändes kanon. Jag var redo för stordåd när jag stod i startfållan och väntade på att startskottet skulle skicka iväg oss löpare ut på Södermalms gator i månens sken. Det var mitt femte Midnattslopp här och det skulle nog gå bra. Så small det! Första två kilometrarna gick fort men tvivlet kröp sig på... Skulle det verkligen hålla hela vägen?

Ser ni mig? Där till höger i bild? Jag tittar ner på klockan just som bilden tas. Det är strax före start och det är 19-20 grader varmt ute. En riktigt skön sommarkväll. Det har vi inte varit bortskämda med här hemma i augusti.

Den första fjärdedelen av banan är lätt. Mest nedför och flackt. Jag hade bestämt mig för att inte "ösa på" för mycket utan mest springa såsom kändes lagom ansträngande, och dra fördel av att det gick utför. Det lyckades riktigt bra tycker jag. När vi vek av från Norra Hammarbyhamnen upp mot Tegelviksgatan och sedan vidare på smågatorna mot Vita bergen och Sofia kyrka, behöll jag samma intensitet trots att det mesta var uppför. Visst, pulsen gick upp en del men upplevelsen var densamma som tidigare på ett ungefär. Men givetvis sjönk tempot något... Kilometertiderna blev allt sämre och jag hade inte kraften eller viljan att ta i mer. Inte den här gången...

Upplevelserna i backarna var bra. Backen i Vita bergen och mot Sofia kyrka var tuffast - men jag joggade oavbrutet där hela vägen utan att ta slut på toppen. Det var inga större problem att öka tempot direkt efter backen. Det har jag tidigare upplevt som besvärligt, då jag ofta varit rätt slut efter en backe. All backträning har gett resultat. Något senare vek vi av på Fjällgatan och där stod en bekant profil från mitt Twitter- och Instagramflöde; Rasmus, @raznu. Med sin välljudande stämma och en skylt uppsträckt över huvudet, på bara hans karaktäristiskta vis, peppade han oss löpare genom gatans mörker. "Bra Rasmus", ropade jag högt. "Jag älskar er", svarade han med minst lika hög stämma. (Läs mer här)

I nedförsbacken på Renstiernas gata mötte jag Stefan och Anna som startat i gruppen efter mig. Jag vrålade på Stefan så att det ekade bland husen. Han orkade inte svara. Det var ju uppför för honom. Anna vrålade tydligen på mig men tyvärr varken hörde jag eller upptäckte henne... Men så himla kul ändå att vi möttes där. Jag hade sprungit sex kilometer då och de nästan fem. Runt sju kilometer var jag riktigt trött och funderade på hur det skulle gå i backen upp mot Mosebacke torg. Fick tankar som gick i stil med "tänk om jag är så trött att jag springer rakt in i en trafikdelare mitt i gatan. Äsch, vad gör det - då får jag ju avbryta loppet". Men ett tu tre svängde jag av Folkungagatan och in på Östgötagatan och såg den lååånga backen framför mig. Den är inte så brant till en början, det är först i slutet som det börjar kännas en del. Men jag bytte ut de negativa tankarna mot positiva (om att inga fler jobbiga uppförsbackar väntade) och vågade ta i lite mer än i Vita bergen.

Den sista kilometern ville jag skulle bli den snabbaste. Det blev den också men inte så snabb som jag önskade. Jag var trött - och som sagt, den där viktiga biten som stavas V-I-L-J-A fanns inte med mig denna kväll. Sprang över mållinjen med känslan av ett "jaha" och fick tiden 46:16. En klart godkänd tid, ett silver med mina mått mätt (sub47), och min näst bästa tid på den här banan. Tog ett par djupa andetag och sen var återhämtningen klar. Borde vara superglad men var inte det när jag kände att kroppen hade mer att ge men energin inte fanns. Blir det ett lopp för min del nästa år så hoppas jag att mer kraft och vilja finns å så kommer jag nog vila mer sista dagarna före loppet...

Ett litet bildsvep från helgen här nedan.

Bodde på Lunda pensionat. Ett enkelt hotell som ligger perfekt i förhållande till loppets start- och målområde.Valde rum "Smal" vilket var helt okej när det bara handlade om en enda övernattning.

Mariaberget

Stockholms mest kända landmärke? Stadshuset.

På söndagens förmiddag blev det kaffe på Vete-Katten på Kungsgatan. Anna är en mästare på att hitta bra fik!

Mitt val: En bakelse som heter "Smultron". Den smakade inte så mycket. Nästa gång får det bli nått chokladigt = säkert fikakort. Men kaffet var gott...

Midnattsloppet fyllde 35 år? Eller var det de 35:e Midnattsloppet?