Vilken bra helg det blev...
Nu är det vardag igen men vilken helg det varit. Fint vinterväder, ledighet och massor av utomhusaktiviteter. Precis så som jag vill ha det...
I fredags var jag och Selma ute en sväng på förmiddagen. Vi gick upp på berget och inspekterade skidspåren (konstsnö) och en av skidåkarna berättade att det var kanonfina spår. Man blev allt lite sugen på att ta på sig skidorna och göra de andra åkarna sällskap. Eller snarare, jag skulle nog bara få se dem dra iväg en efter en och möjligtvis få lite kontakt var gång de skulle varva mig (hahahaha). Men det såg bra ut i spåren. Kul att kommunen äntligen fått lite ordning på spår och skidbacke.
Fredagens promenad var ganska lång men på lördagen blev det en riktig långpromenad. Selma var pigg å på gott humör, så vi gick återigen upp på berget. Den här gången tog vi sikte på platsen för Walls stuga (stugan finns i och för sig inte längre kvar) långt in i skogen intill Blängsmossen, en bra bit hemifrån. I skogen kunde Selma gå lös men vi hade problem med halkan båda två. Ett lätt snöfall hade gjort de isiga vägarna förrädiska och benen for iväg då och då. Som väl var klarade vi oss utan fall och benbrott å efter ett kort stopp vid platsen för stugan vände vi hemåt igen. Stannade till vid Billingens bandybanan där dottern och hennes kompis tillbringade dagen på skridskor.
Billingen blev min plats även för söndagsaktiviteten. Nu stod långlöpning på programmet och jag ställde in siktet på Hallanrundan. En fin liten runda på tre mil... I över ett år har jag haft i bakhuvudet att jag skulle försöka fixa distansen på en tid under 2 timmar och 45 minuter, dvs snitta varje kilometer i 5:30-tempo eller bättre. Men vid ett sådant försök skulle jag skippa den långa, sega backen på Lerdalavägen upp till Åsbotorpsvägen - och istället börja uppe på berget. Så att försöka mig på att klara av den tiden, den här gången, var uteslutet. Backen låg framför mig, skoningslös, från Kapellvägen och sedan 2,6 kilometer uppförslöpning tills stigningen tar slut vid Åsbotorpsvägen.
Jag hade sprungit ungefär en kilometer innan jag nådde nämnda backe. Det är en tuff start på en tremilarunda, men man har ju inte hunnit bli så trött så tidigt i löpningen. När jag hade sprungit några hundra meter upp på Lerdalavägen var jag ändå rejält trött. Lovade mig själv att jag skulle få vila, bara jag hade kommit förbi den där vägen en bit längre fram. Okej, det gick bra dit, krafterna fanns kvar och jag fortsatte att mala på uppför. Satte ett nytt mål för när jag skulle få vila mig. Men jag fortsatte förbi den platsen också och tänkte på längdskidåkarna som kämpade med maxpuls uppför slalombacken förra helgen. Jag låg långt ifrån min maxpuls, så nog skulle jag fixa det här. Jodå, jag lyckades faktiskt ta mig hela vägen upp (6:10-6:20-tempo). Så här i efterhand är jag oerhört nöjd med att jag inte vek ner mig...
Sen rullade det på däruppe på berget. Naturen och vägarna bjöd på vinter. Framför mig såg jag månen på väg ner och bakom mig var solen på väg upp. Solens strålar mötte trädtopparna men det tog lång, lång tid innan jag fick ta del av dess strålar själv. Men det var oerhört vackert! Stannade till några gånger för att föreviga detta med min mobilkamera.
Lyckades hålla jämn fart och de flesta kilometertider låg nu runt 5:30 och bättre. Kroppen kändes bra och första milen gick på 55:13. Den andra milen var också helt okej och fick tiden 53:52 (totalt 1.49:05), troligtvis pga att det inte fanns några riktigt jobbiga uppförsbackar att tala om. Halvmaradistansen landade runt 1.55, kroppen kändes bra och tempot var väldigt jämt. Jag låg en knapp minut före tidsschemat för att klara mig under 2.45 - och tankarna om att det ändå fanns en chans blev mer och mer aktuella. Framför mig hade jag Billingen med en hel del uppför igen, en lätt snöbeklädd och oplogad järnvägsbank samt ett par ben som hade tagit mig igenom 21,1 kilometer i hyfsat högt tempo...
Min enda tanke var att inte förivra mig och inte heller att stanna och ta några fler bilder. Bara hålla samma tempo som jag gjort tidigare. Det blev aldrig riktigt jobbigt och jag höll mig inom min komfortzon. Benen kändes smått stumma men konditionsmässigt kändes det som jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Sista milen på 54:54 och sluttiden på 2.43:59. Coolt! Jag blev positivt överraskad av detta faktum och kroppen var fylld av endorfiner. Tog det lugnt med lite nedvarvning den sista kilometern hem. Vilken bra helg det blev! Denna vecka kommer bestå av en hel del träningsvärk... Gött!!! :)
I fredags var jag och Selma ute en sväng på förmiddagen. Vi gick upp på berget och inspekterade skidspåren (konstsnö) och en av skidåkarna berättade att det var kanonfina spår. Man blev allt lite sugen på att ta på sig skidorna och göra de andra åkarna sällskap. Eller snarare, jag skulle nog bara få se dem dra iväg en efter en och möjligtvis få lite kontakt var gång de skulle varva mig (hahahaha). Men det såg bra ut i spåren. Kul att kommunen äntligen fått lite ordning på spår och skidbacke.
Fredagens promenad var ganska lång men på lördagen blev det en riktig långpromenad. Selma var pigg å på gott humör, så vi gick återigen upp på berget. Den här gången tog vi sikte på platsen för Walls stuga (stugan finns i och för sig inte längre kvar) långt in i skogen intill Blängsmossen, en bra bit hemifrån. I skogen kunde Selma gå lös men vi hade problem med halkan båda två. Ett lätt snöfall hade gjort de isiga vägarna förrädiska och benen for iväg då och då. Som väl var klarade vi oss utan fall och benbrott å efter ett kort stopp vid platsen för stugan vände vi hemåt igen. Stannade till vid Billingens bandybanan där dottern och hennes kompis tillbringade dagen på skridskor.
Billingen blev min plats även för söndagsaktiviteten. Nu stod långlöpning på programmet och jag ställde in siktet på Hallanrundan. En fin liten runda på tre mil... I över ett år har jag haft i bakhuvudet att jag skulle försöka fixa distansen på en tid under 2 timmar och 45 minuter, dvs snitta varje kilometer i 5:30-tempo eller bättre. Men vid ett sådant försök skulle jag skippa den långa, sega backen på Lerdalavägen upp till Åsbotorpsvägen - och istället börja uppe på berget. Så att försöka mig på att klara av den tiden, den här gången, var uteslutet. Backen låg framför mig, skoningslös, från Kapellvägen och sedan 2,6 kilometer uppförslöpning tills stigningen tar slut vid Åsbotorpsvägen.
Jag hade sprungit ungefär en kilometer innan jag nådde nämnda backe. Det är en tuff start på en tremilarunda, men man har ju inte hunnit bli så trött så tidigt i löpningen. När jag hade sprungit några hundra meter upp på Lerdalavägen var jag ändå rejält trött. Lovade mig själv att jag skulle få vila, bara jag hade kommit förbi den där vägen en bit längre fram. Okej, det gick bra dit, krafterna fanns kvar och jag fortsatte att mala på uppför. Satte ett nytt mål för när jag skulle få vila mig. Men jag fortsatte förbi den platsen också och tänkte på längdskidåkarna som kämpade med maxpuls uppför slalombacken förra helgen. Jag låg långt ifrån min maxpuls, så nog skulle jag fixa det här. Jodå, jag lyckades faktiskt ta mig hela vägen upp (6:10-6:20-tempo). Så här i efterhand är jag oerhört nöjd med att jag inte vek ner mig...
Sen rullade det på däruppe på berget. Naturen och vägarna bjöd på vinter. Framför mig såg jag månen på väg ner och bakom mig var solen på väg upp. Solens strålar mötte trädtopparna men det tog lång, lång tid innan jag fick ta del av dess strålar själv. Men det var oerhört vackert! Stannade till några gånger för att föreviga detta med min mobilkamera.
Lyckades hålla jämn fart och de flesta kilometertider låg nu runt 5:30 och bättre. Kroppen kändes bra och första milen gick på 55:13. Den andra milen var också helt okej och fick tiden 53:52 (totalt 1.49:05), troligtvis pga att det inte fanns några riktigt jobbiga uppförsbackar att tala om. Halvmaradistansen landade runt 1.55, kroppen kändes bra och tempot var väldigt jämt. Jag låg en knapp minut före tidsschemat för att klara mig under 2.45 - och tankarna om att det ändå fanns en chans blev mer och mer aktuella. Framför mig hade jag Billingen med en hel del uppför igen, en lätt snöbeklädd och oplogad järnvägsbank samt ett par ben som hade tagit mig igenom 21,1 kilometer i hyfsat högt tempo...
Min enda tanke var att inte förivra mig och inte heller att stanna och ta några fler bilder. Bara hålla samma tempo som jag gjort tidigare. Det blev aldrig riktigt jobbigt och jag höll mig inom min komfortzon. Benen kändes smått stumma men konditionsmässigt kändes det som jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Sista milen på 54:54 och sluttiden på 2.43:59. Coolt! Jag blev positivt överraskad av detta faktum och kroppen var fylld av endorfiner. Tog det lugnt med lite nedvarvning den sista kilometern hem. Vilken bra helg det blev! Denna vecka kommer bestå av en hel del träningsvärk... Gött!!! :)
Kommentarer
Skicka en kommentar