Personbästa i mitt långsammaste SLA-lopp

Målet var att greja SLA-loppet på cirka 22:30 i år. Om jag hade en bra dag... Åtminstone under 25 minuter. Men i fredags var det som om något virus hade flugit i kroppen. Jag hade ont i leder och muskler, var trött och hade huvudvärk. Det var högst oklart om jag skulle kunna starta i loppet på lördagen...

När det är så där så blir det riktigt motigt. Tog en sväng till gymmet för en genomkörare och sen gick jag hem och försökte äta mat, få i mig c-vitaminer, ta huvudvärkstabletter och sova. Däckade på eftermiddagen och var helt väck när jag yr och halvflummig vaknade upp ur dvalan (aja, nu säger den lustige att jag brukar vara "helt väck, yr och halvflummig" i normala fall). Det blev en kort fredagskväll innan jag somnade igen.

När jag vaknade på lördagsmorgonen så kände jag mig mycket piggare. Åt frukost, tog med mig hunden på en promenad till STC i SLA-huset där jag hämtade nummerlapparna till mig och tre vänner. Vi var nämligen fyra deltagare från lag "Bengts vänner" (Billingestafetten) som skulle ställa upp i loppet. Det var bara själva "Bengt" som inte var med denna dag. Kroppen kändes rätt okej - men jag hade bestämt mig för att inte köra på för hårt, inte plåga mig.

Så small startskottet och vi rusade iväg uppför på Lögegatan. Jag gillade det varma höstregnet som piskade på oss då vi drog iväg. Från Hertig Johans torg vek vi av till höger på Rådhusgatan och sprang ut till Kungsgatan och ner till Boulognerskogen. En ny sträckning mot tidigare upplagor jag varit med i. Än så länge kändes allt kontrollerat och bra å första kilometern gick på 4:15. I Boulognerskogen stod Åsa och hejade å filmade. Jag var tydligen först av oss fyra men på filmen kunde man se att Stefan och Anna vara hack i häl. Lite senare kom även Jacob förbi platsen där Åsa stod. Då hade vi ungefär 3,5 kilometer kvar.

Framme vid nedre delen av Vasagatan kände jag mig fortfarande överraskande pigg. Det var ingen dans på rosor precis, men jag plågades inte lika mycket som jag brukar göra i det här loppet. Det var en himla go känsla! Jag slog av lite grann på takten uppför, och behöll den där ganska positiva känslan hela vägen upp Tro inte annat än att jag var trött, backen var riktigt jobbig, men det var faktiskt inte lika plågsamt som förr om åren.

När det var drygt en kilometer kvar, då kommer Stefan och sticker förbi mig som ett skott. Fanns ingen chans i världen att jag skulle klara av att hänga på honom. Jädrans vilket klipp i steget den grabben har. Riktigt imponerande! Ropade några peppande ord när han drog förbi. Nu var det bara en kilometer kvar men det fanns ingen kraft för att kunna öka tempot nämnvärt. Min sista kilometer blev dock den snabbaste (4:05) och tiden blev 22:08 (4:26 i snitt). Jag klarade mitt mål med 22 sekunders marginal och dessutom blev det personbästa i loppet. Alltid något att glädja sig åt då detta blev mitt långsammaste SLA-lopp hittills... [mer info om detta fenomen nedan]

Tillfredsställelsen efter det här loppet är ändå stor. Dels för att jag kunde genomföra det med galet hög puls (drygt 90 procent av min maxpuls), vilket är ovanligt för mig, och dels för att min upplevelse av den här typen av löpning inte var så plågsam. Aja, jag orkade ju inte plåga mig just nu ändå, så... Eller som en annan löpare sa: "Vi gamla gubbar ska nog tänka oss för och inte ta ut oss till max." Så sant! Nästa gång jag är med i SLA-loppet kommer jag i alla fall inte vara fylld med ångest och fruktan dagarna innan start. För mig blev detta ett kvitto på att mitt träningsupplägg med tröskelträning fungerar. Det gav mig också en insikt om att inte slarva med backträningen.


Hur var det nu? Jag sprang alltså mitt långsammaste SLA-lopp men fick personbästa???


Till vänster syns hela startfältet och på bilden till höger fyra femtedelar av "Bengts vänner": Stefan (21:39), Jacob (33:32), jag (22:08) och Anna (23:07). Bild: Elin


Har aldrig fått en bättre sluttid i SLA-loppet. 2014: 23:03, 2015: 22:22 och nu 2017: 22:08. Personbästa alltså. Kan tyckas märkligt då årets SLA-lopp faktiskt blev mitt långsammaste. Här kommer förklaringen: År 2014 och 2015 hade arrangören dragit en bana som var en kvarts kilometer längre. Den var alltså ca 5.250 meter lång. I år (och även förra året, då jag hade ryggskott) hade man ändrat den till 5.000 meter. Mitt tempo blev således: 2014: 4:23, 2015: 4:16 och 2017: 4:26. Sprang långsammast i år alltså, men fick bästa resultatet... Hängde du med? 

Kommentarer

Populära inlägg

Träningen flyter på

Ångestfyllda SLA-loppet

Långlöpning i Tibro