Det blev en fantastisk dag i Oslo tack vare dagens lopp. Förmiddagens regn hade svept bort och kvar fanns bara en gråmulen himmel och en temperatur som mer liknade vinter än vår. Men många, många glada löpare och publik höjde både stämningen och temperaturen rejält. Det var fina förhållanden för min del...
Började med att värma upp med lätt jogg på Karl Johans gate och i den grusbelagda backen upp mot slottet. Fick nog ihop ett par kilometer skulle jag tro. När klockan närmade sig 16:00 tog jag mig till min startgrupp - pulje 3 - och gjorde mig redo för att dra iväg. Startskottet small och vi stod stilla länge innan vi så smått började att röra oss framåt. Precis innan startlinjen passerades kunde vi börja jogga så smått. Det var många löpare och det var trångt. Men den lilla rutin jag har fått nu säger mig att man inte tjänar så mycket på att sicksacka sig fram bland löparna. Efter ett par hundra meter nådde vi slottsgruset i en rejäl uppförslutning, och ljudet av alla fötter som tog sig fram samtidigt blev som den häftigaste surround-upplevelsen.
Det gick förvånansvärt lätt upp mot slottet. Och stigningen var i stort sett konstant de fyra första kilometerna. Men det gick bättre än väntat och det kan jag nog tacka min backträning för. Som väl var fanns ett par mindre nedförsbackar och några flacka sträckor i början också. När vi passerade den sista lilla uppförsbacken vid Frognerparken/Vigelandsparken så visste jag att de värsta uppförsbackarna var avklarade. Men så var det inte... När vi kom ut på Bygdø allé väntade en ganska tuff stigning som avslutades vid Frogner kirke. Ungefär en halv kilometer lång var den - 15 höjdmeter - och vid det här laget kändes det fruktansvärt segt i skallen och i benen. Sprang förbi hotellet vi bodde på och slängde en blick upp mot rummet och längtade till sängen. Jag var trött vid det här laget men visste att det snart skulle gå utför och att det "bara" skulle vara knappt fyra kilometer kvar.
Nedförsbackarna kom men jag kunde inte öka så som jag ville. Vätskekontrollen lät jag bara passera och jag mådde rätt så bra nu när jag på ganska lätta ben kunde "vila mig" nedför (jo, benen kändes faktiskt lite lättare nu). Vi sprang förbi Rådhuset och framför mig såg jag ännu en uppförsbacke. Kollade pulsklockan och såg att det var ungefär två och en halv kilometer kvar. Hade noll koll på tiden och pulsen, men upplevelsen var att det kanske fanns en liten chans till personbästa och eventuellt ett sub45 (fast det var mer som en utopi). Känslan var att det gick snabbare än i Karlsborg på Vinterspringet. Jag bet ihop och behöll speeden hela vägen uppför backen. De sista två kilometerna var fruktansvärt sega. Kroppen var trött och huvudet ville stoppa mig. Men jag vägrade ge mig. Jag visste att jag skulle orka även om jag var trött. Jag sprang förbi hur många som helst. Jag hörde hur trötta de var. Dom stönade, och en del vrålade ut sin smärta. DET gav MIG kraft och energi! I den sista branta och korta uppförsbacken på Karl Johan gjorde jag ännu ett försök att klippa till i steget. Men det gick inte! Sprang ändå förbi massor av trötta löpare här och för första gången gick min andning över till att låta som en grymtande gris. Så skymtade jag Asics-portalen där sprintstarten gick mot målet. Tog i allt jag kunde därifrån och gav verkligen precis allt!!!
När jag hade passerat mållinjen var jag tvungen att hämta mig nån minut. Sen njöt jag av atmosfären och prestationen men väntade länge innan jag tittade på pulsklockan. Jag visste att jag hade gjort ett bra lopp och en bra tid - men hur bra hade jag inte en aning om. Det kändes overkligt men samtidigt helt underbart att se att tiden blev 44:43. 1:32 bättre än mitt förra kontrollmätta lopp i Malmö. Och sanslösa sub45. Galet! Vinterträningen har gett resultat!!! :) Fick medalj, vatten och en banan precis efter loppet. Gick tillbaka till hotellet och åt en god middag. På kvällen blev det en lång och skön promenad.
 |
| Strax före starten på Karl Johans gate och Det Kungliga slottet |
 |
| Stolt gubbe! |
 |
Medaljen
|
Kommentarer
Skicka en kommentar